Transporthistoria – kulturarvet man missat!


Enligt dagens kulturarvslagstiftning är ett gammalt fartyg endast värt att bevara om det är ett vrak på havsbotten!

Detta synsätt går tillbaka till den markbundenhet som präglat lagstiftningen om kulturarv sedan stormaktstiden. Konsekvensen är att det rörliga kulturarvet (äldre transportmedel som används på väg, järnväg, till sjöss och i luften) hela tiden hotas. Hoten utgörs av regler och avgifter som försvårar dess bevarande och brukande. Detta är inte rimligt!


Vi uppmanar därför regeringen att nu i samverkan med civilsamhället utreda frågan om en stärkt bevaranderätt för det rörliga kulturarvet.

Vi i Transporthistoriskt Nätverk (ThN) anser att det är hög tid att frågan lyfts, då kulturminister Alice Bah Kuhnke och kulturdepartementet i sin kulturarvspolitik inte beaktat det rörliga kulturarvets behov av skydd mot negativa konsekvenser av myndighetsutövning. Utan anpassning och därmed förvanskning genom införande av modern teknik får många transportmedel inte brukas på det sätt de använts under många årtionden. Föremålen riskerar i stället att skrotas, eller försvinna utomlands.


Det behövs regler i vår lagstiftning som förbättrar, inte försämrar, möjligheterna att förvalta dessa kulturarv.

För att fortsatt kunna använda och visa upp de äldre transportmedlen (bilar, båtar, flygplan, tåg m fl) ska de inte behöva möta större krav än de en gång konstruerats för.


Myndigheternas schablonmässiga avgiftsfinansiering är ekonomiskt betungande för de ideella krafterna och därmed riskeras bevarandet av det rörliga kulturarvet.

Således bör utredningen inte enbart omfatta regelverken utan även deras ekonomiska konsekvenser för den ideella förvaltningen av detta kulturarv.


Det rörliga kulturarvet bidrar väsentligt till stora intäkter för besöksnäringen.

Resultatet av de ideella insatserna– enligt EU-rapporten Industrial Heritage And Agri/rural Tourism in Europe (2013) ger åtminstone en dryg miljard kronor, för besöksnäringen i hela Sverige, och särskilt i glesbygd. Årligen beundrar miljoner människor denna kulturhistoria – där det rörliga kulturarvet ingår – som berättar om förändringen av samhället under de senaste århundradena.


Slutsats: Äldre transportmedel ska inte behöva möta större krav än de en gång konstruerats för eller belastas av oskäliga avgifter.

Därför uppmanar vi regering och riksdag att få till stånd en stärkt bevaranderätt för det rörliga kulturarvet och att utreda detta i samverkan med civilsamhället med sikte på en inkluderande kulturarvslagstiftning som också inbegriper det rörliga kulturarvet. En modern kulturarvsbalk, helt enkelt. Och gärna omgående!



För Transporthistoriskt Nätverk,

Niklas Cserhalmi, museidirektör Arbetets museum

Anders Lind, ordförande Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd

Rutger Palmstierna, ordförande Båthistoriska Riksförbundet

Anders Johansson, ordförande Järnvägshistoriska Riksförbundet

Peter Edqvist, ordförande Motorhistoriska Riksförbundet

Per Englund, ordförande Museibanornas Riksorganisation

Bengt Olov Näs, ordförande Svensk Flyghistorisk Förening

Lars Palm, ordförande Sveriges Segelfartygsförbund

Håkan Johansson, ordförande Sveriges Ångbåtsförening

Peter Ambjörnsson, ordförande Vagnhistoriska Sällskapet

Curt Sandberg, ordförande Veteranflygsektionen EAA

Om debattinlägget

Detta debattinlägg har skapats av Transporthistoriskt Nätverk och är en del i arbetet med att stärka det rörliga kulturarvet. Det skrevs för att synliggöra att detta kulturarv inte nämns i Regeringens kulturarvsproposition 2017.

På www.mhrf.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?